Har du någonsin haft ont i magen för att du ska göra något?

   Det har jag, varje gång jag ska tävla, springa 800m och andra sträckor.

   Det känns som om man vore sjuk och flera gånger har jag velat ställa in tävlingen för att jag har så ont i magen. Men det går alltid över när jag springer. Och ofta när jag är i mål är jag nöjd. Inte alltid för resultatet men för att jag gjorde mitt bästa.

   Ofta tänker jag att jag ska träna mera så att jag blir bättre. Men det är svårt att hitta motivation när man är ensam. Jag kanske ska fråga Theres ändå. Hon är jätte bra och jag vet inte om hon vill att jag ska vara med...

      - Annica

Idag har jag fixat bron till bakstugan som höll på att ruttna ihop och jag har gjort en sockerkaka med bär på :D kommer bli super gott.

Jag var på depp humör igår och trött. Mamma ville att vi skulle åka in till Lit och springa på banorna där. Men jag kände mig slö och bara så trött. Och det var några tjejer som spelade fotboll så jag ville inte :/

    Men i alla fall, mamma skulle springa från bron (hökbäck) hit till fjäl. Och jag följde med det är ungefär 5km. Och efter vi börjat kände jag att jag bara ville hem och lägga mig på sängen och jag ville bara springa hem jätte fort men det skulle jag ju inte orka. Men Jag började springa lite snabbare och lite snabbare och lite till.

   När vi sedan kom fram till Fjäl var mamma kanske 10meter efter. Och jag bara fortsatte. När jag sprungit upp för halva backen kunde jag inte. Jag stannade i minder än en halv minut och fortsatte ända upp i ett betydligt lugnare tempo. Men när jag kom till postlådera och nästan såg huset började jag spurta. När jag kom fram satt pappa och pratade i telefonen. 

   Jag ska tävla på söndag. Jag tror att jag hade börjat pumpa upp aderalinet det var nog därför jag var så deppig och trött. Alltid innan jag ska tävla så har jag ont i magen. Det var bra för mig att få en rejäl träning. 

   Och idag har jag faktiskt varit på lite bättre humör (Jag blir inte arg för allt)

Do you have what it take?

I don't know, yet...

      - Annica