Jag har inte skrivit på ett tag, mina tankar har varit på andra håll. Det känns inte ens som att jag har levt den sista veckan. Jag går omkring, försöker få min hjärna på allt oviktigt som kan ta min uppmärksamhet från verkligheten. Och helt utan att jag riktigt tänker på det, så bryter jag ihop, kan inte stoppa tårarna.

Jag har väntat, på framtiden. På något riktigt. På en vardag jag inte kommer få nu. Jag har alltid tänkt, "det kommer". Jag har tänkt "nu, nu gör jag rätt" men va fan. Jag kan inte vänta på att någon lär mig, på att någon annan ser vad jag vet. Jag måste börja. Och jag ska göra det nu. Det gick inge bra idag, men det är en början. Och en början är allt jag behöver just nu. Resultaten kommer sedan. Nu är det slut väntat. Mitt liv är nu. Va fan. Lev! Imorgon, övermorgon. Det 8e maj. Målet är den 8e maj. Kom igen. Kom igen.

Om ingen annan tror på dig, tro på dig själv.